Cap. 7.
§ 1. Han må bortgifwa. . . . § 6. Af stadsjord, huus eller tomt må man gifwa hwar 6:te penning.
Doch icke sin creditor till förfång.
Cap. 8.
§ 1. Låter pantäganden sin pant på häradstinget etc. inteckna, niute sin säkerheet för allom them, som sedan sig den jord tillägna. § 9. Wijd hustruns, öfwermagas etc. jords pantsättning ware lag samma som om sälliande, hwarom cap. 6 § 8 så talar: giör det någon, wari ogilt. Casus: Dher jorden wore anten hustruns arfwejord, eller och barnens fädernes arf, den mannen eller fadren sielf såsom barnens förmyndare hade under sin disposition, och pantsatte den sin creditor för sin egen giäld, hwilket hustrun eller barnen för wyrdnad, försyn eller fruchtan intet mootsagdt, och creditorn låtet inteckna den sig till säkerheet; heemställes, huru wijda han uthi det anseende skulle niuta förträde, eller det 6 capitletz 7 och 8 sampt 8 capitletz 9 puncht kunna härtill appliceras, så wijda mannen eller fadren sielf förgripe sig dher emot, och om icke oförgripeligst borde för större liuus tillsättias: låter pantäganden sin rätt- och lagligen fångne pant inteckna.
Ibidem: Doch att alt hwad pantten emedlertijd af sig kastat, korttas först på ränttan.
Dher pantten intet räckte till alles betalning, huru wijda den eena må då niuta fulla ränttan och intresse, tillijka med sitt capital, och för andre dheremot brista eij allenast intresse, uthan och på sielfwa capitalet?
§ 10. Doch att een lijkheet någorlunda skeer emellan låhnet och den nytta, som af pantten flyta kan. Hemstelles oförgripeligst, om icke denne lijkheeten kunde här, uthi anseende till Kongl. Maij:tts Förordning om intresse, till 5 à 6 procento behåldne penningar, genom sielfwa lagen, determineras och uthsättias.
§ 11. Ingen pantts innehafware må sin i hender hafwande pant, till nytta eller wärde, förringa.
Torde kunna tilläggas: skeer det, ware plichtig upfylla skadan.
Casus. Dher pantten brinner, eller löösöre pant stiähles, eller på
