een heel och half gård till sitt qvantum uthsattes till dess klarare skillnad emellan städian och åhrliga skatten, att för dommaren så mycket bättre kunde falla döma emellan jordegaren och landboen i sådan händelse, när the om städian och dess stoorleek sampt förwärkande och åtherbetahlande twistade.
§ 4. När gifftostemma är uthe, då råder äganden sielf öfwer sin jord, när lagliga upsagt ähr. Samma ordasätt enär lagliga upsagt är föres i the fölliande paragraphis, men intet omtahlas eller uthsätties, när och huru jordägare och landboo å landet skola hwar andra städian opsäija, som doch tydelig bör uthsättias.
§ 5. Opsäijer landboen hemmanet, för än gifftostemma uthe är inom rätta afradzdag, hafwe förwerkat sitt träde, städia och rogsäde. Detta synes mörckt och intricat, ty 1. om ett lagligit opsäijande bör skee, som förr omtahlas, enär någenthera antingen jordägaren eller landboen will träda ifrån then andra, när gifftostemma blifwer uthe, så måste ju thet skee innan gifftostemman är till ända och innan afradzdag, på thet hwar och een må weeta sig i tijd omhuxa, landbonden om ett annat booställe, och jordägaren om en annan landboo; och kan landboo i sådan händelse intet ansees med straff, hwarföre synes nödigt, att först här förordnes, när och huru jordägare och landboo skola hwarandra tillsäija, enär the willia blifwa hwarandra qwitt, och sedan sätties straffet för den, som antingen i otijd will ryggia och träda ifrån sin ingångne städia, eller i otijd opsäija een wijdare städia; 2. att een landboo, som rygger sin städia, straffes thermed, att han skall hafwa förwärkat träde, städia och rogsäde, synes intet kunna rechnas för straff, emädan een landbonde, som wid rättan fardag om wåhren tager emoth ett hemman, får dhet altijd trädt och med höstsäd besådt, och på lijka sätt måste han det släppa, är altså detta för honom intet straff; uthan icke så beskaffat är, att den laga opsäijningen bör skee åhret föruth, nembligen på thet fembte åhret, så att när then eena landbonden på siette åhret skiär och bärgar, då skall den andra redan tillkommande åhret träda och såå, som faller myckit obeqwämt.
Upsäger landboo jord icke för än effter afradzdaga, sedan gifftostemma uthe är, och inom fardag, lefwerere jordäganden trädd åker eller full trädeslöhn. Detta synes för een landboo een alt för stoor frijheet wara, att honom effterlåtes
