Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
274
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS
Cap. 18.

Ad § 7. Om jordäganden eller de med honom äre den flychtige landboen att återföra, får någon skada med sår, det kan liggia i twebotum, så framt icke cronobetienten, som effter föregående § kunde wara med i föllie, bör härwid komma i en annan consideration; men kommer der dråp uti, har twebött icke rumm, emedan dråp ju ändå bötes med lijff för lijff; serdeles enär en så öfwerdådig gärning bedrifwes, att en flychtig landboo slår ihiäl antingen sin huusbonde eller någon af hans utskickade, eller och en cronobetient uti des laglige ährender och ämbetes syslor; synes altså nödigt, att den gambla lagsens ord i detta måhl ändras och rättas oförgripeligen således: Får jordäganden eller hans folk, som med honom äro, någon skada med sår, thet är alt i twebotum, men giörs gärning å cronobetienten, eller kommer dråp uti, straffas effter Konunga- och Dråpmb. etc., som uti de balcker öfwer sådane måhl lärer stadgat wara.

Ad § 8. Det synes wara nödigt, att uti lagen jemwäl förmäles om arrendatorers och hälftenbrukares fahrdag och upsäijning samt hwad rättigheet de kunna hafwa att skatta sig lijka med landboer uti detta måhl; och tyckes oförgripeligen, att en arrendator, han hafwe sin egen boskap, afwel och dragare eller icke, eij behöfwer någon annan upsäijning, än den hans contract föreskrifwer, så att enär contractsåren äre förflutne, och intet nytt contract slutit, jordäganden då har macht, antingen strax wid terminens förlopp, eller och dereffter när honom sielf behagar, sin ägendom sielf tillträda eller androm inrymma, utan något hinder af den förra arrendatoren, under prætext, som wore han lijka med en landbo, icke i rättan tijd sagd ifrån gården eller hemmanet.

Ad § 9. Om någon flytter in uti sitt hyrda huus, och sedan strax bortfar, gifwandes sådant huusägaren ofördröijeligen tillkänna, synes wara nog, att han derföre betalar hyran allenast till nästa fahrdag, och eij för hela åhret, emedan huusäganden står fritt wid fardag, som näst derpå föllier, till en annan sitt huus att uthyra.


Cap. 19.

Ad § 9. Angående fynd och jordgräfwit godz, så skulle Kongl. Rätten förmena, den nyttigaste stadga derwid wara, att den, som