nödigt, att wederbörande jordägande blijfwa lagligen tillsagde, widh samma ransackningh sig medh att infinna; sammaledes synes det tienligit, att i stället för desse orden hwem dher till wållande warit må sättias hwem som orsaken dher till warit etc.
§ 6. Dhenne § angående ödesägors nyttiande tyckes wara något hårdt emoth dhem, som uthi grannelaget till een dehl måste stå för ödesgårdens oneribus, såsom medh hägn och gärdesgårdar till commune ägors stängiande, så och medh wägrödningar, diurskall och annat mehra, och synes skiähligt, att emoth sådanna onera kunde unnas grannarne någon förmåhn af dhe öde ägorne, till des dhe blifwa åter optagen, och onus cesserar.
Cap. 5.
Ad § 4 påminnes, att emedan orden widh begynnellsen tyckes wara något mörcke och efftertänckelige, dhe då således kunde ändras: Är hemman i by för när hwar andra bygde, och man förordsakas dhem att rijfwa, eller och dher byn af wådeldh brinner, då tilldehles etc.
Cap. 6.
Ad § 4. Kongl. Rätten förmehnar, att dhen nya åbon, som jord och hemman af nyo eller öde tillträder, blijfwer medelst dhenne § alt för mycket pålagdt på ett åhr att præstera, hwilcket och torde falla alldeles ogiörligit på dhe orter, dher ondt är effter skogh och timmer; tyckes altså wara bättre, att uthi lagen detta så specifice intet opfördes, uthan lembnades sådant heller till wederbörandernes afskedande med bonden, effter ortens belägenheet och hemmanetz willkor.
§ 5. Sammaledes förmenar een dehl af Kongl. Rätten, att uthi lagen, som i heela rijket och alla dhertill hörande provincier på eenahanda sätt, och strictissime effterlefwas skall, eij beqwämligen så specifice kan införas, huru många huus een bonde ändteligen byggia skall, emedan hemmanens lägenheet och timmerfång eij är i alla orter lijka, uthan torde lagen här dictera det, som på sombliga orter fölle antingen alldeles ogiörligit, eller och så swårt, att bonden dherigenom blifwe utharmat och oförmögen giordh att betahla sine uthlagor; synes fördenskull wara rådligare att lembna detta till wederböranderne,
