sielf eij pröfwas mächta skadan således afwäria, på ded eij flere byar och sochner, som offta hendt ähr en lijka olycka af boskapens sammangång hafwa må.
§ 8. Hwilken som wild hund etc. Att härwid kunde uthsättias, hwad bötter ägaren af en wild hund eller boskap skulle ehrleggia, om dhen sargade folck till dödz, tyckes wara nödigt, eller och att denne casus remitteras til Dråpmåhlabalken, som § 7 cap. 21 tijt äfwen är remitterat, om folck skada får af giller.
Cap. 17 § 1.
Bys oskiffto skogh och marck må hwar som i by boor, sig til nödtorfft bruka etc. Om allmänt skulle effterlåtas skougen att nyttia, torde missbruuk dher uthaf komma, hälst på dhe orter, som kiärebrennerij åhrligen föröfwas, hwarest dhen bäste sågh- och timmerskougen nedhugges och allenast stubben och rothen brukas til kiärebrenning, men heela skiöne stockarne blifwa qwarliggande och förruttna uthan någons nytta. Ty synes säkrare, att alt slijkt uthsyntes, iempte och dhen timmerskoug, som nedhugges på byallmenning, på dhet att ingen måste mehra hugga än han nödigt behöfwer och slijkan skoug effterkommandom lembnat warda.
Ad cap. 19 § 5.
Woro nödigt, att härwid blifwe uthsatt, huru myckit dhen böta skal, som på en oskattlagd quarn, dher dhen tohlas kan och bör, mahler mehra än sin egen mäld.
Cap. 20 § 2.
Ähr statuerat, att byeganderne skola förena sigh, huru många swijn på ållon- eller bookskogen födas kunna, men ded skier sellan, ty hemmanen finnas offta widt ifrån hwarandra runt omkringh skogen situerade, hwaraf ähr fölgt, att hwar effter godhtyckio swijn intagit och dhermedh skogen förlagt, både by som swineganderne till skada, altså synes best, att wid skogarna wisse opsynesmen af häradzretterne förordnas måtte, som emoth betahlningh af skogeganderne swijnen, effter som ållonet tåhla kan, emothtager och achtar, dheraf och många flere skador kommo att afböias.
