Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
321
FÖRSLAG TILL HANDELSBALK 1718

executoren, som bäst förmår pröfwa, hwad termin til betahlning skuldenären borde föreläggas.

§ 5. Och orden: talar eij then skuldbref gaf innan sex månader therå etc. Tyckes den här uthsatte terminen kunna förordsaka mycken oreda och twister, serdeles i sådant fall, när skuldebrefwet kommit uthur första, i andra och tredie handen, eller widare, hwarföre synes wara bättre, om ingen termin utsättes, på det ett owilkorligit skuldebref så mycket säkrare mätte kunna giälla ifrån den ena till den andra, såsom ock härtils uthi handel med god nytta brukeligit warit. I anseende hwartill torde denna § kunna ändras, samt korteligen således allenast författas: Ingen gifwe uth något skuldebref, innan han derföre niutit fult wärde, eller försäkrat sig med contrarevers.

§ 6. Och orden: när therå talt är innan näste tre månader. Såsom en owilkorlig förskrifning bör giälla i hwars hand den finnes, utan widare inwändning, så bör ock, så framt genom list eller bedrägerij den samma af någon skulle wara tagen, sådant straxt. när det förmärkes, utan widare drögzmål angifwas, der icke laga förfall äro i wägen; hälst om någon wiss tid utsätties til angifwandet, torde det äfwen som till föregående § 5 påmint är, kunna gifwa anledning til oredor och ett obefogat uppehåld för creditoren, i det treske gäldenärer och debitorer ofta utan grund torde betiäna sig af den inwändning, at skuldebrefwet genom list och bedrägerij innehafwes, och med slikt angifwande wänta, til den här utsatte terminen af 3 månader, samt creditoren således uti dess rätt uppehållas, förutan månge andra tilfällen af illfundiga inwändningar genom sådan termin synes kunna yppas.

§ 7. Synes af ofwan anförde skähl wara bäst at de orden: tala therå innan månads dag uteslutas, samt således ingen termin utsätties til åtalandet.

§ 8. Och orden: innan nästa sex weckor. Synes bäst wara, at ingen termin uthsättes, utan at den, som genom wåld, eller list och bedrägerij blifwit oförrättad, må hafwa tilstånd deröfwer at klaga, när han kan, samt finner sig dertill skiäl hafwa, emedan den, som wåld eller bedrägerij föröfwat, icke synes kunna niuta någre fatalier til godo, och således hafwa fördehl af dess oloflige gärning, hwilket

skulle hända, om den, hwilken orätt lidit, försummade den föresatte

Utlåtanden.21