tiden till angifwandet, eij wetandes, at en wiss termin i lagen der til woro uthsatt. Dessutan synes genom en slik förelagd termin treske debitorer jämwäl kunna taga sig anledning til at betiäna sig af det inkast, at deras förskrifning af dem med wåld eller list woro til wäga bracht, at dy medelst få niuta de i lagen dem lämnade fatalier, och in till deras expirerande undgå betahlningen, oansedt de likwäl eljest icke torde hafwa det ringaste jäf emot deras klare förskrifningar at inwända.
§ 15. Tyckes en åtskilnad böra giöras, om ränta är förskrefwen eller eij. Är den förskrefwen, så bör den samma erläggas, allenast den icke stiger högre än till 6 procento. Men woro den icke skrifteligen betingad, synes eij heller, så länge creditoren lämnar sitt gods uthi debitorens händer, något interesse ifrån försträckningsdagen kunna beräknas, efter såsom den, hwilken lämnar godset åth androm, utan at derföre straxt erhålla betahlning, gemenligen upsätter det, som således fideras, til högre prijs, än hwad han det eljest skulle sälja före, så framt han wid godsets uthlefwerering derföre skulle få redbar förnöijelse. Doch enär creditoren finner sig eij längre utan skada des betahlning för det uthborgade godset kunna umbära, då tyckes giäldenären komma at betala interesse uppå godset till 5 procento, ifrån den tijd han om betahlningen behörigen wordit krafd, eller lagligen tiltalt.
§ 17. Hwad uthi denne § om wite nämnes, som en låntagare utom laglig ränta sig underkastar, ther han med betahlningen längre uteblifwer, tyckes wara bättre, at det uteslutes. Ty efter såsom detta blifwer en allmänn lag om handel, så torde mången deraf taga sig anledning, at icke uthlåna penningar, utan med föresatt wite, hwilket af obillige åckrare för dem, som nödstälte woro, altid kunde stegras högre än det swåraste interesse, och således lagens ändamåhl, at eij högre ränta än 6 procento borde tagas för länte penningar, på det sättet eluderas.
§ 18. Och orden: giäldenären therom med witnen påmint kunde meningen således författas: och giäldenären är bewisligen krafd eller lagligen sökt.
§ 19. Och orden: från then dag han i hufwudsaken swarat kunde således ändras: ifrån den tijd han blifwit lagsökt och stämd. Ty om debitoren medelst fåfenge inwändningar uthdroge tiden, at
