skulle finnas rådligare, ett så grofft och ohördt crimen i lagen alldeles att uthlåta; men i fall det införes, borde det åthminstonne skee med sådane formalier, nembligen: där någon woro så gudhlöös och förgäten af all sin plicht moot öfwerheeten etc.
Ad § 2. Här tyckes böra giöras een åthskillnad i straffet så wäll emällan den, som sätter eeld på huus, i meening att upbränna by och bonde, som och den, hwilken tänder med willia elden på een skog, hwaraf sedan stor och mångfaldig skada skee kan, jämwäll och emällan den, som upbränner allenast annans säd- eller höstack, weedkast eller annat slijkt; emedan desse crimina hwarcken till upsåtet eller sielfwa effecten kunna wara lijka och eenahanda.
Cap. XIX.
Ad § 1. I stället för uthan all öfwlig lijk- och jordefärd, tyckes böra sättias: afsijdes och i tystheet; alldenstund den, som ingen wåda wäija wiste, eij haar hafft upsåth att spilla sitt lijff, och derföre honom eij heller kan wägras, att prästen må kasta mull uppå hans lijk. Samma påminnelse giörs och till slutet af den fölliande tredie
Cap. XX.
Ad § 2. Denne § tyckes för mehra tydeligheet skull kunna inrättas således: Om något barn, som till laga åhr kommit är, antingen slår eller och med swår banskap öfwerfaller sine föräldrar etc.
Ad § 3. Här kunde tilläggias det ordet aldeles wanför, och oförmögen sig att wäria, så wijda een slijk giärning skall straffas såsom nidingswärck.
Ad § 4. Detta tyckes böra ändras i anledning af det 19 cap. Såramåhlab. medh willia L.L.., så att hustru, barn och tienstehion eij må sättias i parallel och lijka consideration med hwar annan.
Cap. XXII.
Ad § 2. I stellet för det ordet förgifwit synes wara nödigt att sättia ett annat mehra generalt, såsom förgiort eller annat slijkt, emedan fostret uppå annat sätt än med förgifft må dödat och fördrifwit warda.
