skinleeta, grannar emellan, må så hädaneffter framgent som hijtintill blifwa oförändrat effterlåten och hullen.
Wisby den 25 Iunij Anno 1696.
10. Utlåtande från Westerbotten.
Anno 1696 den 10 och 11 Iunii, effter Hans Kongl. Maij:tz wår allernådigste konungz befallningh till högwälborne herr grefwen och landzhöfdingen greef Gustaf Douglas, sampt högwälborne grefwens deruppå till oss ankombne skrijfwelser, woro wij undertecknade uti Uhmeå stadh sammankombne, att öfwersee dhen hijt skickade nya lagens Tiufwerijtzbalck och befunnom oförgripeligen härwijd fölljande påminnelser att upsättia.
Ad cap. 1.
§ 1. Att en tiuf skulle niuta 4 öre s:mt till födo om dagen, synes här i orten wara alt för mycket, hälst emedan så många slagit
sig på den slemma odygden stöldh, och som här en lijten förtienst är, särdeles uti denna swåra och dyra tijden, torde många flere taga sig en sådan wahnart före, alldenstund dhe intet kunde hafwa någon bättre förtienst, än att, när de ändteligen blefwo beslagne, skulle de få niuta 4 öre sölfwermyntt om dagen, det dhe, enär som dhe på frije fötter woro, med största möda kunde sig redeligen förtiena. Dessutan torde ock månge tiufsaker blifwa nederlagde, emedan målsäganden på den händellsen, att han så mycket på tiufwen kosta skulle, icke skulle drista sigh sådant att angifwa. Ibidem: plichte för hwarie otta daler sm:t af wärdet och eij för det han elljest böta skulle. Synes wara heel mörkt till att förstå och huru desse ordens rätta förståndh wara böra; begiäres förty, att något klarare och tydeligare exprimeras, och om icke efter wanlig praxis en tiuf, när intet annat är hoos honom att tillgå, plicktar med kroppen för alt, så för böter som för tyfnaden och målsägarens dehl.
Ad § 7. Om målsäganden hembligen må kunna förlijkas med tiufwen, antingen stölden lijten eller mycken är, och som vår förrige lagh sådant förbuder, men deremot här i orten mycket giängze är,
