Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/430

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
416
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS

huruledes den skall considereras och straffas, som fuller på förberörde sätt bryter sig in i något huuss, kiällare eller bod, men ändock ingen ting får afhända, eij eller giöra någon skada på den, som inne kan wara eller sitt wäria will, uthan warder straxt grijpen, för än han sitt upsåth fick fullfölia.

§ 7. Ejusdem capitis synes nödigt att införas, om och huruwijda een målsägande kan wara tillåtet att förlijkas om tiufsaker, för än han saken hoos domaren eller executoren angifwit.

Cap. 2 § 2 står: stiähl flere tillhopa, giälde åter en för alla eller hwar för sig hwad som stulit är, men böte sedan hwar för sig det han tagit eller nutit hafwer; men som den casus kunde förefalla, att någon, som wälwetandes hyser tiufnaden, doch däraf intet nöter, så frågas, om icke en sådan, som effter den 1 § i näst bemälte capitel böör stå tiufzrätt, jempte det han förplichtes antingen till en dehl eller för alla interessenter att restituera tiufnaden, borde jembwäl böta som en tiuf, oansedt han af tiufnaden intet nutit, effter som elliest enär sielfwa hufwudtiufwen wore solvendo, han intet straff skulle komma för dess hysande att lijda. Så kunde och någon twist opwäxa emellan den, som någon sin ägendom hafwer mist, och mellan tiufwen, i ty ägaren kunde föregifwa sigh mehra wara ifrånstulit, men tiufwen påstå det warit mindre; hwarföre synes nödigt, att härwed införes, antingen käranden skal få med edh stadfästa sin uthsago, eller tiufwen edeligen wäria sigh, det han mehra icke tagit hafwer.

Cap. 3 § 1. Derest förmähles om tienstefolkz stöld, synes oförgrijpeligen, att uti små tiufnader, som tienstefolket kunna begå, och icke till något ansehnligit sig bestijger, kunde i stellet för ordinarie straffet, såsom hwarigenom dhe otienlige giöres till wijdare sin tiensts förrättande, dem heller påläggias stå for tingz- eller rådstugudören med det stulne i handen och skiämas, helst då enär sielfwa måhlsäganden sin rätt efftergifwit.

Cap. 7 § 7. Frågas i ödmiukhet, om icke dhe, hwilka löpa kring landet och tiggia sampt betiena sig af ett fremmande nambn eller af falske pass, som dhe antingen af andra kunna hafwa bekommit eller sig på hwariehanda sätt tillpracticerat, skole derföre med något straff ansees och beleggas.

Cap. 10 § 3. Står, att ingen må androm tiufnadt tillwijta,