förplichtade sådant uti rätten munteligen eller skrifteligen gifwa til then tid han eliest är skyldig them at comparera, eller böte then, som thet försummar i hofrätten tiugu daler sölfwermynt, uti lagmans- och rådstugurätten tio daler, uti häradz- och cämnärsrätterne fem daler sölfwermynt, och må domaren uti protocollet infatta låta med hwad wilkor förlikningen är skiedd, och then med sin dom bekräfta, om parterne så begära.
XXIV.
Rätterna skola på alt sätt winläggia sig domarne således at inrätta, at the icke allenast äro tydelige och klara, utan ock, så mycket någonsin möjeligit är, författa uti sig saksens ändtelige slut och utslag, så at parterne måge i thet mål the twistat om, tydeligen och fulleligen wara åtskilde, och intet med någre onödige interlocutorier eller afskeder och upskåfsdomar belastas och uppehållas, börandes rätten förut om alle ther wid förefallande stycken och omständigheter sig på thet nogaste kunnig giöra och them öfwerläggia, så at parterne icke oförskylt med nya jäf och klander beswäras. Och om thet ankommer på räckningar, särdeles i saker, som af skuld, arfskap, inbördes handel eller hwariehanda annat tilfälle härröra, skola the låta them först noga utreda, och sedan alt är igenom gode tilordnade män, om thet af domaren sielf icke kan skie, wäl liquiderat och uträcknat, så wäl parten som executoren til efterrättelse, sluta domen med en wiss uttryckt summa, så af hufwudgiälden som räntan tillika med mynteslaget, som then sakfälte pålägges inom en wiss förelagd tid och dag at betala. Men ther upskåfsdomar oundwikeligen måste skie, och en eller annan part något pålägges inom wiss tid at giöra skal altid sättias ther hos ett efter hwar sakz wärde och beskaffenhet lämpat wite, honom til straf, som domen til sattan tid icke fulgiort försummas thet witet, sättes honom annan tid domen wid sakens förlust at fulgiöra; hwilket wite med the flere här åfwan förmälte böter äro the rätternes ensak, hwarest förbrottet skier, och tillåtes ingen at wädia emot sådana interlocutorie domar, så framt ther icke något är, som parten til sielfwa hufwudsaken anten binder eller beswärar.
XXV.
Med utmätningen af thet, som dömt är, bör uti alla twistige mål så förhållas på landet och i städerna, at then parten, som twänne
