Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/587

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
573
RÄTTEGÅNGSBALKENS HISTORIA
Ad § 6:m.

1:o Ehuruwäl lag, det 38 cap. Tingmb. och 4 cap. Rådstb., tydeligen dicterar tijden, inom hwilken laga wad wid häradz- och rådstugurätterne böra skie, så synes lijkwäl oförgripeligen för parternes och särdeles de enfaldigas större underrättelse wara af nöden, att termin till appellation uti processen jembwäl kunde determineras.

2:o Och som böterne uti andre måhl, emot det i konung Christoffers tijd finnes statuerat, äro ökte, dy lämbnas i underdånighet, om icke wadpenningar wid häradz- och cämnärsrätterne äfwen skulle förhöijas.


Ad § 10:m.

Uti swåra criminalährender, såsom enfalt hor, stöld, som eij angår lifwet, edzöre i mindre måhl, och flere dylika, som till desse appliceras kunna, synes oförgripligen ingen procurator böra tillstädjas, medan månge sådane torde finnas, hwilka mera för profit sökia att opstudza den halsstarrige till en större framhärdelse, uthan som dommaren sitter på sin ed, så kan han beskedeligen oprätta den, han pröfwar af ett rent samwete wara enfaldig och af någon illpadig willia förtryckias.

2:o. Lämbnes till ett nådigt betänkiande, om någon annan bör tillstädjas att advocera, än den, som specialiter effter Kongl. Maij:tz bref till Kongl. håfrätterne af den 20 Martii 1694 dertill constituerat och med fullmacht af högbemälte rätter försedd, och sådant så mycket mindre androm tillåtas, som Kongl. Rätten lärer bäst weta, hwad för personer dertill tiena, och af gott samwete finnas kunna.

3:o. Är wäl i Kongl. förordning af åhr 1696 förmält, att procuratorer, när de temere och af arghet litigera, skulle plickta med häckte, alt som argheten är stor till, och uthsatt tijden för de Kongl. håfrätter och andra Kongl. collegier, huru länge den bråtzlige plickta bör, warandes för underrätterne fullan en sådan regel föreskrifwen, det de skola äfwen beläggia slijke med straff af häckte eller fängelse, men som detta måhl för underdomarne skulle synas ett arbitrium af sig sielfwa att determinera straffet; fördenskull begiäres i underdånighet, att straffet så för principalerne som fullmäcktigerne till deras underrättelse nådigst blefwe uthsatt.

4:o. Offta händer det sig, att en förmögen bonde förskaffar sig