ringa wärde, att expenserne långt och mångdubbelt öfwer sielfwa fordran komma, hwartill doch för gienare wäg skull effter ransakning äro muntelige förhör, samt relationerne nödige ledsagare; fördenskull synes till underdånigt och oförgripeligt förslag nödigt, juramentum calumniæ in prima instantia och in limine processus afläggas uthan nekande af principal och fullmächtigen; och att allenast en skrifftwäxling af hwardera parten i de små saker må tillåtas, sampt sedan de muntelige förhören, så många som nödige finnas, effter den andra skrifftwäxlingen är allenast repetitio priorum.
§ 6.
Wid slutet af denna punct tahlas om dem, som wädja willia, att de inför sittiande rätten det giöra skohla inom 3:ie dagen, men som det kan offta hända, att inom den föreskrefne tijden ingen sammankomst i ciemnersrätten skier, och således den part, som åstundar wädja, intet har tillfälle att giöra det inför sittiande rätten, så synes oförgripeligen nödigt, att, som tillförne warit wanligit, käranden tillåtes intra fatalia deponera appellationspenningarne hos præsidem eller, när han icke är hemma i staden, då hos någon af bisittiarne.
§ 10.
Här tahlas i denna punct om procuratorers och fullmächtigars felachtigheter, och dem att förekomma, så synes nödigt till iustitiens fodersammare låpp, att såsom Kongl. Maij:tt genom speciale hälsosamma resolutioner förordnat, att inga otienliga personer dertill måge brukas, ochså till hwars och ens så mycket bättre warning och underdånig rättelse uti processen kunde inflyta, det ingen tillåtes procurera för några parter, uthan han icke tillförne är bekant af den redelighet och uprichtighet, som en sådan person bör wara, och jembwäl inför rätten, der han sin tienst giöra skall, aflägger dess trohetz- och redelighetz ed, hälst effter man härtill måst erfara, att parterne låta skrifwa för sig inlagor af otienligit follck, som platt ingen kundskap hafwa eller wetta, hwad rättegånger hafwa att betyda, hwaraf händer, att af deras skrifter parterna offta emot hwarandra uphissas till ondska och bitterhet, hwilket att slätta och förekomma längre tijd tarfwes och uthdrages, än till sielfwa hufwudsakens afgiörande; fördenskull synes nödigt, att så många edswurne redelige
