Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 8.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
96
STÄNDERNAS GEMENSAMMA

Hr Lilljestierna: Om en domare, när han missfirmas, eij sielf får döma deröfwer, utan skier sådant af de öfrige rättens ledamöter, så synes den myndigheten myckit mindre kunna lämnas landshöfdingarne.

Hr Nordenstråhle: Lagcommissionen har wid denna § haft afseende derpå, at hos landshöfdingen är forum executivum och en wiss domaresyssla, emedan han åtskiljer hwad jäfachtigt och ojäfachtigt är, hwilcket är et stort judicium, och stiger ibland til någre 1000 dahler szmt. Om nu parten med et sådant utslag måste wara nögd, så tyckte man, at landshöfdingen för missfirmande jemwäl kunde få pålägga 40 dahl. s:mt, särdeles som wägen til domaren dock blifwer öpen, om någon skulle finna sig wara för när skiedt. Dessutan synes ock härmed den nyttan kunna winnas, at parterne få wördnad för executoren och långe processer förekommas, i det fiscalen eliest borde utföra en sådan sak, som på detta sättet summario processu kunde blifwa afgiord.

Hr Wulfwenstierna lade härtil, at om domaren kan döma i sin egen sak, när han missfirmas, hwilcket skier tota die, så kan ock executoren det samma tillåtas, och är parten jemwäl bättre betient at strax få en liten correction, än at af fiscalen dragas för hofrätten.

Biskop Humble giorde en åtskilnad emillan dom och disciplin; det förra hörde domaren, det senare landshöfdingen til; och sade detta eij egenteligen wara en dom, utan en disciplin, på det Konungens ämbetsmän må wara i stånd at näpsa dem, som eij wilja styra sine tungor och åtbörder, emedan honom tilkommer på Konungens wägnar at tilse at alt går wäl och skickeligen til; och skulle en sådan myndighet honom betagas, så skulle ock embetets wärde förfalla.

Frih. Ungern: Det är å ena sidan eftertänckeligit, om landshöfdingen skulle få pålägga böter uti sin egen sak; och jemwäl å andra sidan, om parterne i dess närwaro skulle få bruka otidighet emot hwarannan. Fördenskull synes bäst wara, at i den senare händelsen landshöfdingen må äga macht at pålägga böter, men at, när det förra händer, saken af fiscalen uptages.

Hr Nordenstråhle: En kan i hast utbrista emot landshöfdingen; pålägges då honom et litet straff, så är det dermed giordt, men skall han anklagas af fiscalen, så måste saken gå til hofrätten, hwaräst blifwer en action, som fordrar tid och omkostnad. Och synes altså bättre at komma til ändemålet igenom en kort process.