Cap. 11.
§ 7. Wid detta capitel, som tahlar om stämbningar, påminner man sig, huruledes wid bruk och andra ställen tilgå plägar, i det at sysslomän och betiänte ständigt pläga, utan särskilt fullmacht, låta instämma allmogen och andra å sine huusbönders wägnar för hwarjehanda måhl, men om allmogen eller någon annan har at kära till brucksförwaltaren, kan man aldrig förmå en sådan syssleman eller betiänte till stämbningens emottagande, mindre at contestera litem, utan ursächtar sig därmed, at han af sin principal icke har fullmacht, med mehra, så at förfahrenheten gifwit, det allmogen och andre, som hafft skiähl at kära, måst giöra mycken kostnad med stämbningens öfwerstyrande, ehuru långt principalen borta ifrån samma ort boendes är; i anseende hwartill Borgareståndet finna för sin dehl nödigt, at uti detta capitel en sådan casus införas kunde, at den syssleman eller betiänte, som har macht at kära effter des instruction utan särskilt fullmacht, å sine principalers wägnar bör ock i sådane måhl emottaga stämbning och å huusbondens wägnar swara.
Cap. 12.
§ 1. »Eller och sedan till högre dombstohl är stämbd. Påstås at förblifwa måtte wid 1695 åhrs Rättegångsförordnings 2 §, som innehåller: »Till högre eller annan rätt på samma tid förr stämbder är».
§ 3. Här tillåtes fuller wad emot contumaciædommar; men som en sådan process här intill warit aldeles obrukelig, och Borgerståndet för sin dehl icke kan finna, hwad nytta en sådan kan med sig hafwa, utan torde snarare anledning gifwas till ständigt uteblifwande, då parten weet, att emot en contumaciædomb wad tillåtas. Hwartill kommer, at ändamåhlet, som 3 § uti 14 cap. innehåller, om alla skiählens framteende uti första instantien, icke synes kunna wid så beskaffad sak ärnås.
§ 4. »Sedan tijd till wad förbi är». Om förestående anmärckning winner bijfall, kommer desse orden at uteslutas.
§ 5 och 7. Wid desse §§ giöres samma påminnelse, som wid 3 § om wad emot contumaciædomar anfört är.