Cap. 13.
§ 1. Ibland laga jäf synes ock wara, om domaren till witne åberopas. Hwarwid achtas, at om någon part endast till dommarens wanheder eller för tidens utdrächt jäfwar dommaren för witnesmåhl skuld, och sedan torde befinnas, at han eij skiähl därtill hafft, bör en sådan plichta, som här uthsättias kunde.
§ 3. Effter the orden »ther eij mer än en borgmästare är» tillägges: och rätten utan honom eij dombför är.
Cap. 15.
§ 2. Tillägges: edswurne och lagfarne män. Effter de orden: »som kronones upbörd eij hafwa, måge» tillägges: uti de rätter, hwarunder de med sin beställning eij höra.
Cap. 16.
§ 6. – – – »utan så är att man meenar sig kunna wisa» – – –. Heela thenna meningen förmeenes kunna utgå, emedan öfwer upskåfsdomar ingen får klaga, enligit 1718 och 1728 åhrs förordningar om præliminair och procesuele twister; synes ochså mycket mindre nödigt, som tijden längre torde utdragas, om parterne sig i Håfrätten beswära.
Cap. 17.
§ 3. I stället för: »lite Konungens Befallningzhafwande till» etc. kunde sättias: och det är i staden, hafwe domaren macht at skaffa thet in; är det utom staden, lite närmaste Cronones betiänte till.
Cap. 18.
§ 1. Begiäres, at om dommaren finner det tertius interveniens till sin talan eller ansökning eij har skiähl, hundrade dalers plickt för honom må utsättas.
Cap. 20.
§ 1. Wid slutet tyckes böra tilläggas, att parterne, som förlikas, till de fattiga böra ehrlägga en skiählig afgift.
