3. Af Lagman S. A. Lilliegren.
Cap. 1.
§ 2. »Thernäst är lagmansrätt, dijt man ifrån häradzrätterne wädja må, och ther dömmer lagman med tolf nämdemän från häradzrätten i lagsagu sin» I Finland, såsom tillförene wed riksdagen, då lagen förehades, observerat blef, det fardagen å landet i ställe för midfasto uti Giöta och Swea rijke förblifwer i Storförstendömet Finland öfwer alt Mickelsmessotijden, nu äfwenwäl påminnes, at på hwarje lagmans tingsställe til ordinarie nämdemän, hwilka där å orten i häradzrätterne eij sittia, förmenes 6 à 7 personer uti lagmansrätterne nog kunna wara domföre, ty tahlet tolf at anskaffa wed hwarje lagmansting uti Finland, hwarest 3:ne i hwarje lagsagu emot ett i Swerige swara, faller swårt, en dehl därtill, at ingen gierna wara will för sine wisse ordsaker nämdeman, en dehl igen i anseende till detta myckna tahlet af nämdemän i landet. Man lemnar hwarjom och enom at eftertänckia, om tolftahlet i lagmanstingen nödwändigt erfordras eller eij, ty hälften kan wäl giöra och uträtta detsamma, som tolf, och således winner allmogen en lisa härutinnan efter åstundan.
§ 8. Lagmännerne böra aflägga sin domare-eed inför Hofrätten och icke annorstädes, hälst sådant wäl skee kan, innan lagmanstingen hållas.
§ 10. Legatur: lagmännerne är lemnat frijhet sielfwa at föreslå sine substituter, och med dem sig förena, men ingalunda låta sig emot deras willia påträngia någon, hälst så wijda lagmännerne deras substituter skola löhna; de inwänningar, häremot kunde giöras, beswaras med få ord, enär Kongl. Maij:tts förordning af åhr 1727 efterlefwes, då hafwer ingen at säija, utan blått owilja låta lysa.
§ 12. Härwed infaller frågan, om denne 12 § allenast skall ansee underdomaren, om icke öfwerdomaren därunder ock begripes, och således så wäl öfwer- som underdomaren expressement utnämnas bör; inryckas [bör] äfwenwähl, det advocatfiscalen underdomarne, men justitiæcantzelern öfwerdomarne uti sådane grofwa embetes fehlachtigheter at anklaga åligga skall, warandes parterne swårt at
