Härtill swarades, at Presteståndets privilegier kunna ey annorlunda förstås, än i 4 § utsatt är, hwilket och härtils warit en stadig praxis, ty privilegierne tala här ey om annat, än det, som hörer under communionem bonorum och lagen i gemen tillägger man och hustru rättighet uti, men ey om det, som hwarken landz- eller stadzlag gifwit mannen eller hustrun rättighet uti sin emellan, nembligen arfwejord å landet, eller jord före ächtenskapet förwärfwad.
Denne § differerades, emedan Presteståndet begiärte at få betänka sig till nästa session.
Wid 5 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning af följande innehåld: Ex decreto juris naturalis följer, at så mycket hwardera makan ägt i penningar, hwarföre fast egendom kiöpes, så mycket bör och hwardera äga i den fasta egendomen, som för begges penningar kiöpes. Efter landzrätt har man twå delar och hustrun en tredie del i penningar; efter stadzrätt har mannen helften och hustrun helften i penningar. Det är hwarderas giftorätt efter Sweriges lag och synes ey böra någondera betagas, ehwad deras penningar anwändas till. H. May:t Konung Carl XI har i sitt bref till Rådet af den 29 Martii 1682 uti saken emellan Gref Königzmark och hans swägerska Grefwinnan Wrangel förklarat, at giftorätt grundar sig på Sweriges lag, fast mannen under ächtenskap kiöpt godz uti Indien eller annorstädes, och lägger det i samma bref därtill, at som lagen är ursprunget och grunden till hustruns laga fång, ehwart hon och kommer, så bör och hennes jus dictera och säija, hwad och huru mycket hon bör hafwa och kan få af egendomen, men intet egendomen determinera hennes jus. Uti detta, såsom på billigheten grundat, synes ey nödigt at tillåta någon ändring til den ena eller andra makans förfång.
Öfwer denne § begiärte Borgareståndet at få utlåta sig Wid nästa session.
Hwilket bewiljades.
Wid 6 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse så lydande:
Uthaf mans eller hustrus flyttiande ifrån staden till landet eller ifrån landet in i staden giöres här en förändring uti giftorätt, som man och hustru förut haft. Ex decreto juris naturalis följer, at ingen bör betagas dess en gång wäl och lagligen förwärfwade rätt och rättighet, med mindre den samma sin rätt förwärkar eller sig därifrån
