finem innehåller, at häradshöfdingen skall låta lysa ut tinget, och tyckes den omgången, at landshöfdingen härom först skall anlitas, och han beordra fogden härom, wara onödig.
§ 3 [a]. Går ej an, emedan häradshöfding – – – eller hafwa annat laga förfall, hwarföre tinget ej [kan] hållas. [b] Detta hörer ej Executoren, utan Hofrätten til och Consistorium, hwad presten angår, at efter hwarje saks beskaffenhet herom förordna.
§ 6. Under ordet: the handlingar som häradet angå, förstås ochså protocollet. Elliest kan och dombok här införas: Ther giömmes Härads dombok, insegel etc. Elliest är uti 32 cap. § 3 utsatt huru härads sakören fördelas skola, jemwäl ensaksböterne. Men hwad tingsgiästningspenningerne angår, så höra de ej hit, utan äro anordnade til rättens underhåld.
Cap. 3.
§ 1. Det att lagman ej håller mer än ett ordinarie ting om åhret, är wäl enligit med det, som härtills i bruk warit, men som sådant länder till märckeligit uppehåld för de rättsökiande, i det att de ofta måtte så gott som ett helt åhr wänta, att appellerade saaker företages, med mindre att extraordinarie ting sökes; så lärer till justitiens befordran wara nödigt, att lagmannen håller twenne lagmansting om åhret, det ena uti april månad och det andra uti september månad, på det att de rättsökiande utan långt uppehåld måge blifwa i deras twister ifrån hwarannan skilde.
§ 2. Det här står, att lagman må taga sig till råd och hielp några lagfarne män att sittia i rätten, synes fodra något närmare eftersinnande, ty ehuruwäl dem ej tillåtes att dömma, är dock betänckeligit att låta dem i rätten sittia, särdeles som desse rådförare [icke] äro edswurne, och således äfwentyrligit att auctorisera dem till att gifwa råd, utan som præsumtion är, att den, som blifwit förordnad till lagman, lärer sielf förstå det ämbetet tillhörer, så må och lagman ej mindre än häradzhöfdingen utan slijke rådgifware i rätten sittia. Dessutom kan och detta den efterfölgd med sig hafwa, att med tijden torde sökias för desse rådgifware löhn, hwilket ej utan publici gravation låter sig giöra.
§ 3. Näst de här införde orden, »om det beqwämliga skie kan» lärer wara nödigt, det att tilläggia »och begge parterne derom komma
