Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 8.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
231
VID 1734 ÅRS RIKSDAG

särskilte fora äro och särskilte förordningar parterne till rättelse uthgångne. Och dömes eij någon till plicht, der något måhl så twifwelachtigt warit, att parterne finnas hafwa skiälig anledning at sig beswära.

§ 3. Skulle swaranden påstå, at actor eij kan allena tala i saken, effter flere dehl ther i hafwa; så har i sådant fall exceptio plurium citandorum ej rum, utan kan swaranden allenast påstå, at käranden effter 6 § i 15 cap. bör skaffa sig interessenternes fulmacht. Och där han med rättens resolution deri är missnögd, förmenandes at han allena cum effectu kan tala, kan honom eij förwägras samma beneficium, som denna § lemnar swaranden, emedan jura partium sunt æqualia; men elliest är omöjeligit at utsätta alla sådane måhl.

§ 4. [a] Blifwer mundteligen agerat effter thenne balk, är parten eij betagit sådane exceptioner mundteligen giöra, men ther skrifteligen får ageras, är redigast, at the skriffteligen giöras.

[b] Om thenne exception kan ej här införas, utan kommer sådant [på] domarens bepröfwande an, effter hwarje saks beskaffenhet och hwad det här allegerade exempelet angår, så har domaren af 10 cap. 6 § Bygningabalken anledning huru i sådant fall förfaras må.

[c] At införa i lagen alt det som här andrages synes aldeles onödigt: – – – – tyckes § ändå wara nog tydelig och klar både till partens och domarens effterrättelse: emedan här intet föreskrifwes, att domaren öfwer alla inwändningar skall föruth resolvera, uthan då målet det fordrar. Och om den af parten anförde exeptio peremtoria ochså af domaren finnes aldeles perimera wederpartens talan, förklaras den tilltalte straxt för kärandens åtal frij. Men som parten, som en sådan exception brukar, wäl kan mena, att den giör tillfyllest att befrija honom från kärandens tilltal, i anseende hwar till han icke något mehra anförer, som till hans förswar lända kunde, uthan tryggar sig allenast wijd bemälte exeption, hwilken domaren dock tör finna icke tillräcklig wara; så fordrar beskaffenheten här af, att domaren genom ett särskilt uthslag måste pålägga den, som denna exeptionen andragit, att swara och wijdare inkomma med alt hwad han kan hafwa för sigh att wid handen gifwa, innan saken kan sluteligen afgiord blifwa; och kommer således det an på domaren, som alt här wid lämpar, som omständigheterna finnas.