allenast emot den, underskrifwit hafwer, så wida de laglige, richtige och rena befinnes; 2:o) ingen afskrift skall i någon rätt giälla, med mindre den med sådanne wittnen är stadfästat, som intet med skiäl kan säijas emot, hwartill det som en limitation kan läggias, där sielfwa originalet upwijses, eller at begge parterne ärkiänna afskriften för richtig eller at afskriften är uhr något publique archivo med wederbörandes hand underskrifwit, men emot den, som producerar någon afskrift, som eij är med wittnen befästat, må samma afskrift giälla; 3:o) drages någon skrift fram till bewijs, som i samma saak wijser på någon annan, där skall ej dömmas efter, förr än den andra, som wijses på, tillika förekommer, hwartill det kan läggias, så wida den upwijste skriften icke tydeligen innehåller det, hwaruppå uhr en annan skrift den sig beropar, sampt [b] 4:o) förnekar någor sin hand, och blifwer sedan tillwunnen det emot sitt bättre weth giordt hafwa, ware förfallen till dubbelt så mycket, som han elliest i kraft af samma skrift hade skyldig warit. [c] Härwid lärer och det wara nödigt, efter som ibland händer, at en part grundar sitt tahl eller swar på något skrifteligit document, som wederparten förmenas hafwa, men nekar sig hafwa, eller på ett communt document, som eij mindre hörer den ena parten till än den andra, men den, af hwilken det fodras, nekar sig det samma hafwa, at införas måtte, huru därwid skall förhållas. Kan parten wijsa, at wederparten haft det fodrade documentet, eller at documentet är communt och dem begge såsom tillhörigt; då är skiäligt, at den, som nekar sig samma document hafwa, med sielf sins edo ärhåller, at han det hwarken hafwer eller upsåteligen förkomma låtit. Brister han åth eden och är kiärande, hafwe förlorat sin talan i det målet. Är han swarande, ware fallen till saken i det målet, ty at ingenthera af dem har rätt att nedtryckia sanningen.
§ 2. Då någor uti stridig fodran, härrörande af handel och kiöpenskap, beropar sig på sin book, tillåtes honom sin book at beswärja, det och in praxi brukeligit är. Men skiäligare lärer wara, at booken ej det wittsord må gifwas, at den fodrande tillåtes giöra juramentum suppletorium, utan nog där swaranden fälles till wärjemålseed, ty at lätteligen kan hända, at fast än kiäranden richtigt upteknat det, som han uthborgat, kan han dock hafwa förgiättit at uptekna det han i betahlning fådt. Nu kan och hända, at den ena har i sin
