sådant wore förgiätit af debitoren, må det ej komma till afskrifning, det för den skull kiäranden måtte upwijsa sin bok, där utur han sin räckning uthdragit, och ifall något i dess book wore under credit infördt, och han ej sådant uti sin ingifne räkning affördt, det han, som således swijkeligen umgådt, må sin talan förlustig blifwa. Finnes kiärandens räkning öfwerensstämma med dess book, men swaranden bestrider en eller flera påster, som honom under debet är påförde, antingen aldeles eller till en dehl eller bestrider kiäranden en eller flera påster, som swaranden will till afförning hafwa, antingen aldeles eller till en dehl, men swaranden ej gitter dem fultyga, alt sådant behöfwes ej under gode mäns uthredande skiutas, utan öfwer hwar stridig påst må domaren sig uthlåta och sluta dommen med en wiss uthsatt summa, dock så at domaren i sitt uthslag ej uthlåter sig öfwer de påster, som swaranden will till compensation hafwa afförde, då de ej äro fulleligen bewijste, eller fodra en widlyftig undersökning, utan lämbnar swaranden däröfwer med sin wederpart medelst särskilt anstält action at uthföra.
Uthi viceversatwister, där begge parterne äro både kiärande och swarande, och inläggia emot hwarannan sina räkningar, när hwarthera parten utur det sig påförde debet uthdrager de påster, som han bestrider, eller at domaren det giör, och däröfwer sitt uthslag formerar och sammanfogar det, som ständigt blifwer, med det, som ej bestrides, är lätt att finna, då den enas fodran järnföres emot den andras, hwad summan blifwer, som den ena den andra skyldig blifwer, utan at skiuta dem under gode män till en kåstsam liquidation. Detta grundar sig på Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 24, som förmår, at hwad som ankommer på räkningar skall utredas af' gode män, om det af domaren sielf ei kan skie. Skulle nu någon twist wara så beskaffat, at den änteligen under liqvidationsmän måtte skiutas, så må därwid förhållas, som widlyftigare i Kongl. Maij:ts påbud af åhr 1669 § 1 är förordnat, och domaren däröfwer sitt uthslag gifwa, sampt sluta dommen med en wiss uthtryckt summa, så af hufwudgiälden som räntan, tillijka med mynteslaget, som den sakfalte pålägges innom en wiss förelagd tijd och dag at betala, hwilket alt är enligit med påbudet af åhr 1669 och förordningen af åhr 1695. Därföre lärer wara nödigt, att det uthgår, som här säges, at »kan ej uthräkning giöras, innan dommaren hwartheras fodringar pröfwat,
