och grunden uthsatt, therpå uthräkning skie skall, gånge domb därpå, och warde sedan räkning ther efter giord», ty at sådant strijder emot förr allegerade förordning, som förmår, at då de stridige påster blifwit uthsatte och domaren däröfwer sitt uthslag gifwit, skall han sluta domen med en wiss uthsatt summa; och där annorlunda skier, at uthräkning af liqvidatorer ej må giöras, förr än de förfrågat sig hoos dommaren, och han däröfwer uthslag gifwit, så skulle lätteligen hända, at hwar gång liqvidatorer sig förfråga, och någonthera af parterne ej åthnöjes med domarens uthslag däröfwer, måste densamma antingen sökia högre dombstohl, eller låta det afsagde winna laga kraft, och slut i hufwudtwisten således på många åhr komma at upskiutas, hwilcket alt kan förbijgåås, där man förblifwer wid de redan anförde förordningar, och at domaren, då liqvidatorerne skilt de stridige och ostridige påsterne ifrån hwarannan, dömmer däröfwer och sluter dommen med en summa.
Det här står, at om någor är missnögd med liquidatorers räkning, må samma rätt däröfwer dömma, förfaller, där liqvidatorer blifwa innom sina skranckor och allenast skillja stridige och ostridige påster ifrån» hwarannan, men ej efter egit godtyckio förklara något, såsom det ej borde wara stridigt, utan lämbna sådant till dommarens afgiörande.
§ 3. [a] Det här står, at all domb bör fästas på skiäl och lag, och eij på godtyckio, är i billigheet grundat. Men som ibland händer, at domarne, som i en rätt sitta, ej komma öfwerens om lagens och förordningars rätta förstånd; altså lärer wara nödigt att uthsättias måtte, hwad i sådant fall må stå at giöra. När sådant händer i Hoffrätten, är medelst förordningar faststält, at sådant bör berättas till Konungen, på det hwar och en må hafwa wissheet om lagens rätta förstånd, och alla wederfaras lijka och enahanda rätt, som orden lyda. Men som deraf mycket uppehåld uti twistige måls afgiörande kan förorsakas, i det at då en eller annan af rättens ledamöter taga lagen mörk, och dhe öfrige ledamöter taga lagen för klar, skall sådant till Konungen refereras, och med saken afstadna, till dess at swar däruppå inkommit, synes i öfwerwägande kunna tagas, om icke sådant refererande kunde innehållas, då allenast en eller annan scrupulerar öfwer lagens förstånd, och ej till Konungen refereras,
