uthsättias måtte, huru lång tijd ordinarie må wara, hwilket lärer kunna sättias till tre weckor, så at den, som stämning får till lagmansting tre weckor föruth, må wara skyldig sig därpå at inställa, hwartill det kan läggias, som i Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 1 står, at den, som saken wid häradztinget wunnit, bör antingen sielf så wara förhanden, eller och en laga, parten eller dommaren kundgiord, fullmächtig i orten hafwa, att han innom förbemält tijd kan stämmas; dommaren, som om fullmächtig i detta måhl kundgiöres, må wara lagmannen och då han uthfärdar stämning på den, som sielfwa saken angår, må han däruti wid slutet införa, hwilken hoos honom för fullmächtig blifwit angifwen till stämningens emottagande. [e] För öfrigt wore nyttigt, at lagmansting hölles twå gångor om åhret, hwarom wid cap. 3 är påmint, och kan med så mycket större skiäl wärckställas, som den andra instantien å landet är inrättat till justitiens befrämjande, men ej för dommarens beqwämligheet.
[f] Härwid kan och något de effectu appellationis införas, isynnerheet 1:o) att pendente appellatione må ej någor uti det twistige oroas, utan förr än det lagwadde målet företages, at lagmansrätten låter det, som rubbat blifwit, i sitt förra stånd komma, sampt 2:o) [g] at hwad skiäl, som uti prima instantia antingen icke blifwit anfördt eller bewijst, må in secunda instantia skie, och 3:o) [h] den fälte dommen efter sakens beskaffenheet icke allenast confirmeras, eller ändras, antingen heel och hållen, eller till en deel, utan och där feel uthi processen finnes wara uti prima instantia begångne, och däröfwer klagas, uphäfwes, med mindre at begge parterne begifwa sig, det in materialibus dömmas må, ty där querel öfwer domwillo och feelachtigheet i processen skulle allenast i Hoffrätten uptagas, som i fölljande 21 § står infördt, och således ej få föllja med appellation till andra instantien, sedan i första instantien blifwit dömt, skulle ej allenast en saak kunna ställas under uppehåld med därwid fogad kostnad särdeles för den, som långt ifrån Hoffrätten är boende, utan och hafwa den efterfölgd med sig, då parten går lagmansrätten förbij, och Hoffrätten ej något fel finner in formalibus, at han igenom underrättens domb in materialibus kan mycket komma att lijda, medelst det, at han försummat appellation och låtit således dommen i hufwudsaken winna laga kraft; därföre mycket skiäligare är, at Hoffrätten eij uptager någon querelam nullitatis uti en saak, som medelst
