tillsammans, och den ena förstör sin andel, skal då den andra betala för sig och honom?
Swarades: Ja, om giälden war witterlig, när de ärfde, men om den då war okunnig, betalar han allenast så mycket han emottagit; och ingen kan ärfwa, innan giäld gulden är, ty creditor har i then giäldbundnes egendom ett jus qvæsitum och bör först hafwa thär uthur sin betalning. Annars, om thetta ey giälla får, skulle många bedrägerier skie, crediten til meen och undergång.
Denne qvæstion blef nu intet afgiord, uthan resolverades, at ständerne skulle den samma närmare öfwerwäga i deras plenis.
Wid 3 § uplästes en skriftelig påminnelse, at efter the orden »tå skola arfwingarna etc.» måtte tilläggias: »inom 3 månader och icke öfwer, sedan giälden kunnog blifwit, lagsökas och stämning på den: tagas å det ting eller rådstugu i den ort där arfwet fallit; blifwa de till giälden fälte, så skola de» etc. »med swornom ede».
Därtill swarades, at det är swårt läggia creditorerne några fatalier före, efter man ey kan weta alla omständigheter som infalla. Thesuthan är præsumtio för creditoren, at han ey lärer tiga stilla, uthan sökia sitt, och eljest hafwa arfwingarna remedium processus at tillita domaren, som kan efter omständigheterna föreläggia creditoren tid at tala.
På tillfrågan utlåto sig Ständerne, at de woro nögde med swaret.
Wid det 11 Cap. giordes ingen påminnelse.
12 Cap.
Wid 5 § påmintes, at lagen så wäl borde nämna systers barn som broders barn.
R.: Systrarne äga ingen taga lott, och altså ey eller deras barn; därföre nämnes här allenast broders barn.
Swaret want bifall.
Wid 10 § påmintes, at föräldrarna böra icke mer kosta på det ena än det andra barnet.
Därtill swarades således: Lagcommission har tykt, at man så mycket mindre bör binda händerne på föräldrarna häruthinnan, som det länder konungen och riket till fromma, at föräldrarna hålla sina barn till at lära nödige wetenskaper, och måste man tro, at föräldrarna
