intet med hwarannan, transigera, at den, som den andra öfwerlefwer, besitter altsammans, in till dess han eller hon med döden afgår, eller så länge en enkling eller enkia är; sedan gånge altsammans barnen emellan uti delning, och det om det lösa iemte morgongåfwan, men intet om det fasta, salvo jure privilegio et hæreditario til landzrätten at förstå.
Härtill swarades, at när rätt skillnad giöres emellan pacta antenuptialia, sådane som the efter thenne projecterade lagen förut äre beskrefne, och testamenten, så förfaller denne scrupel.
Hwarmed och Ständerne woro nögde.
Wid slutet af denne § utlät sig Hr Öfwersten Hammilton at til testamentets richtighet bör fordras wittnens underskrift.
Därtill swarades: ja, om wittnen äre at tilgå, men eljest må ett testamente icke ogillas, när det finnes med egen hand wara skrifwit och underskrifwit.
Swaret fick bifall.
Öfwer 2 § utlät sig Hr Lilliestierna, at mö icke bör giöra testamente uthan förmyndares samtyckio, emedan hon eljest lätteligen kan blifwa bedragen.
Denna observation gaf anledning til åtskillig discours, som icke slutas kunde, förrän Ständerne ståndwis woterade, då höglofl. Ridderskapet och adeln woro skiljachtige, men de öfrige stånden biföllo at § blifwer stående.
Wid 3 § påmintes, at testamentens ändring och återkallan ey annorlunda bör skie, uthan in för domaren giltige skiäl därtill wisas, särdeles i sådane testamenter därest transactioner och pacta rum hafwa och de af twenne eller flere underskrefne finnas.
Här till swarades, at friheten till at få ändra testamentet, så länge en lefwer, kan ey inskränkas eller bindas till något forum, uthan som voluntas är ambulatoria usqve ad mortem, och testamente ey annat kan kallas än ens yttersta wilja, så bör ändringen, när then skier med godt förstånd och uthan förledande, hållas för giltig. Testamenten böra och icke confunderas med mutuelle transactioner emellan myndigt folk å begge sidor, hwarwid domaren altid bör hålla den lidande skadeslös.
