Den 24 Martii.
Församblades Riksens Råd och Ständer öfwer nya lagen.
Och giorde Gref Carl Emil Lewenhaupt H. Exc. Landtmarskalkens uhrsäkt, at han nu ey kan wara uppe.
Sedan företogs 17 Cap. af Ärfdebalken, hwarwid man sidst stannade.
Wid 3 § uplästes Lagman Lilliegrens påminnelse, som går därpå uth, at han menar, det byrdkiöpt jord bör anses för aflingejord och kan testamenteras; men om arfwingarne inlösn lemnas kan, steller han därhän.
R.: Skillnad bör giöras emellan purt aflinge och den jord, som i börd kiöpt är. Och som slächten altid äger rätt at börda arfwejord, så följer och, at när den bördad är, bör och ingen disposition genom testamente arfwingar till præjudice giälla, uthan allenast om wärdet och förbättringen.
Ständerne woro nögde med swaret.
Wid 4 och 5 §§ påminner sammaledes Hr Lilliegren, at begge desse §§ kunna concilieras och lämpas fogeligen under ett afseende, så wida de stå i så måtto dit, och all aflingeiord, ärfde eller förwärfde lösöron på landet och af ärft eller förwärft, rörligit eller orörligit gods i staden, testamenteras hwar siette penning. Vidare fortfares efter § 5 i alt, helst man ändrat det andra capitlet i Ärfdebalken Landzlagen. Confer i nya lagen det 3 cap., ty enahanda rätt, enahanda lag bör hädanefter wara uthan distinction, och således medelwägen hållas, som stämmer öfwerens med æqviteten och naturlige lagen.
R.: Bägge desse §§ kunna icke fogas tillsammans, emedan den ena handlar om landsrätt och den andra om det, som efter stadzrätt kan testamenteras.
Swaret bifölls.
H. Exc. Landtmarskalken kom nu up.
Wid berörde 5 § påminte Borgmestaren Esberg, at i anledning af 1669 års förordning icke nekas må ächta makar, som inga barn hafwa, at uprätta testamentum reciprocum af alt deras aflinge.
R.: Genom 1686 års Testamentsförordning är den anförde, så wäl som flere föruth utkomne förordningar angående testamenten,
