gjordes ett tillägg i tjuvgömmeri§. Därpå erhöll Kap. i det väsentliga sin nuvarande lydelse genom L. 20/6 1890, som, utan förändring i rekvisitet, alldeles borttog de två första kvalifikationsgraderna (men i stället väsentligt höjde straffmaximum för enkel stöld), och bibehöll blott den tredje graden såsom numera enda kvalifikationsgrad; det ovannämnda eljest borttogs ur bestämmelsen i den nuvarande 20: 4 m. 6. Asperationsprincipen utvidgades till att omfatta icke blott sammanträffande av särskilda stölder (och inbrott), utan även av dylikt brott och snatteri (därvid rättspraxis dock redan förut antagit fortsatt förbrytelse i stället för realkonkurrens); däremot ersattes för sammanträffande, vid ett tillgrepp, av särskilda kvalifikationsomständigheter, asperationen med den vanliga absorptionsprincipen. Genom sänkning av stöldskalans minimum vanns större kontinuitet emellan stöldens och snatteriets rättsverkningar (behövlig bl. a. med hänsyn till förhållandet, vid snatterier, mellan regeln om värdesammanräkning och om iteration). – Straffet för bedrägeri höjdes; likaså straffet för förskingring; däremot sänktes det för hittegodsdeliktet (som, i det svåraste fallet, förut varit likställt med bedrägeri, jfr. ov.) – I fråga om 21 Kap. mildrades straffen vid det typiska deliktet, vid den lägre kvalifikationsgraden, vid iterationsbestämmelsen samt vid delaktighetsbestämmelsen; kvarstod däremot oförändrat vid den högre kvalifikationsgraden samt vid de objektiva överskotten.
Den redan genom L. 1890 vunna möjligheten att vid enkel stöld icke ådöma förlust av medborgerligt förtroende, ökades väsentligt genom L. 17/3 1905. Genom lagen den 24/5 1918 ersattes nämnda påföljd med den nuvarande.
Genlm L. 3/4 1917 tillades kåda till de genom Str. L. 20: 2 och 24: 3 straffskyddade naturprodukterna.
Genom L. 16/5 1918 ändrades snatterigränsen från femton till trettio riksdaler.
