Sida:Föreställningar om älfvorna – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
9
ÄLFVORNA

ligen borde man på det vanliga utstjälpningsstället »offra hår och naglar» af barnen, hvarvid man skulle säga: »Lek med det här och låt bli barnet!» — När barnen en gång blefvo större, vore försiktigast att icke låta dem leka på platsen, där älfvorna höllo till, emedan småbarn ofta hafva oseden att orena hvar som helst.

Soldathustrun hade äfven åtskilligt att berätta om älfvorna.

Då hon var barn, hade hon en gång fått följa med en gubbe och gumma ut till Mälarens holmar för att plocka bär. Det blef oväder och regn, och natten föll på, så att de icke kunde komma hem den dagen. De drogo då upp båten på land, välte om den och fingo så tak öfver hufvudet för natten. På morgonsidan, då regnet upphört, hörde gumman, huru det »skramlade i stenarna vid stranden», ruskade på barnet och sade: »Vakna flicka, så ska du få se något.» — Hon tittade men såg ingenting — gumman hade med sitt tal skrämt bort älfvorna, som dansat vid stranden.

Ibland kan det också ha lyckliga följder med sig, när man skrattar åt älfvorna, bara man inte talar om förstås hvad man såg. — En dräng hade en stor böld i halsen; den plågade honom, så att han inte kunde sofva. När han låg där och tittade om natten, fick han rätt som det var se, huru »älfvorna kommo upp under golfvet och begynte dansa». Det såg så lustigt ut, att han inte kände låta bli att slå till ett skratt. I det samma voro älfvorna borta; men värken i halsen var också borta — bölden hade spruckit, när drängen skrattade. Han aktade sig för att säga något om det förrän nästa dag, och så slutade allt bra.

Samma hustru berättade om en kvinna, som det gick olyckligt för, emedan hon icke tog sig i akt utan skadade älfvorna.

Den stackars Edviksgumman hade hon nog sett: hon hade utslag öfver hela kroppen, var som »flådd i ögo» (ansiktet) och alldeles förstörd. Hon hade sökt en beryktad klok gubbe vid Norrtorp å Selaön, en märkvärdig en som alltid satt klädd i skinnpäls och med förskinn framför sig; men fastän han annars var god till att bota all slags sjukdom, kunde hon inte få bot hos honom. Han hade dock genast sett, hvad det var för fel med henne; men sådant kunde ingen bota, utan måste hon dragas med det hela lifvet. — Ja, gum-