Sida:Föreställningar om älfvorna – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10
ANT. FLENTZBERG

man medgaf, att det berodde på älfvorna, och visste alldeles, huru det gått till. Hon hade varit nere vid sjön och bykt. I närheten fanns en »älfdans». Hon hade icke tänkt sig bättre för utan där slagit ut askan och den heta luten — och älfvorna hade blifvit skållade.

Jag använde nyss uttrycket »älfdans». Detta torde behöfva en liten förklaring. Med älfdans menas icke blott själfva handlingen, älfvornas dansande, utan tillika platsen, hvarest de dansa. Älfvorna dansa nämligen icke hvar som helst utan ofta på bestämda ställen, där de kunna hålla till år efter år, såsom de gjorde i backen vid soldatens torp eller på gräsvallen vid stranden, där bykgumman hällde ut sin kokheta lut och råkade skålla dem. Sådana älfdansar kunna utpekas af allmogen. De utgöras af ringar, å hvilka midt ibland det frodiga gräset ingen växtlighet finnes, och gifva för fantasien lätt intrycket af en plats, å hvilken genom ringdans gräset nötts bort: älfvorna hafva där i månskenet flitigt trådt dansen. — Den naturliga förklaringen till denna företeelse är förekomsten af en svampart, hofsvampen (Tricholoma gambrosus), hvilken har den egenheten att utbreda sig i år efter år vidgade ringar, hvartill kommer, att hvarest svampen föregående år stått växtligheten är alldeles hämmad, under det att följande år gräset därstädes äger en ovanlig frodighet.

Vår förut omtalade soldathustru berättade slutligen om älfvorna en annan tilldragelse, hvari salt spelar en egendomlig roll. Matmodern i huset, där hon som ung tjänte, hade en gång varit nog obetänksam att låta sitt vatten på platsen, hvarest älfvorna lekte, samt därför fatt utslag på kroppen och klåda. Hon hade blifvit anvisad att bota det på följande sätt. Sedan tjänarne gått till sängs och hon själf om aftonen klädt af sig, tog hon en näfve salt och sade till tjänarne: »Nu tiger ni, förstår ni!» hvarefter hon öppnade dörren, kastade ut saltet och ropade: »Lek nu med det här och låt bli mig!» — Detta upprepades tre kvällar å rad.

Vid ett besök i Öfver-Selö fattigstuga sommaren 1905 inlät jag mig i samtal med en intelligent gammal gumma därstädes, född