1831, hvilken angående älfvorna berättade följande drag, som jag på stället upptecknade.
Älfvorna tänkte hon sig »såsom små dockor». De komma upp ur jorden, då det är fullmåne. De dansa gärna på gröna fläckar med frodigt gräs. Men återigen: där älfvorna dansat, växer intet gräs alls.[1]
Det vore icke farligt att gå på sådana platser; men man skulle akta sig för att där orena eller hälla ut varmt vatten, så att man skållade älfvorna. — Ibland kunde dock hända, att man på ett eller annat sätt kom dem för nära, hvilket kunde orsaka ett kliande utslag, af allmogen i Södermanland kalladt »älfbläs», i Småland »onda blåsten», på andra håll »älfvablåst». Detta botades dock, om man tvättade den angripna kroppsdelen med »härdvatten» från smedjan.
Enär »härdvattnet» enligt folktron besitter många underbara egenskaper, torde vara lämpligt att klargöra hvad härmed menas. Härdvatten kallar smeden vattnet i det kärl, vanligtvis en trälåda, hvari han afkyler det glödgade järnet, som skall undergå härdningsprocessen. Men märkvärdigt nog är det icke detta vatten man tillskrifver underbar kraft, utan åstadkommes detta därigenom, att ett kärl, vanligtvis en skopa, med vatten placeras i ässjan, smedens eldstad, hvarefter bälgen får arbeta och blåsa på vattnet.
Intressant skulle vara att veta, om man möjligen på andra trakter i vårt land vid »härdvattnets» framställande placerar skopan så, att just gnistorna, som bälgen hvirflar upp, måtte falla i vattnet för att förläna det kraft, I Sörmlandsbygden är föreställningen den, att själfva blåsten ur bälgen gör vattnet verksamt mot älfbläsen, mot älfvablåsten, hvarför man placerar skopan på sned alldeles invid bälgens mynning.
Öfvertygelsen om blåsten såsom det verksamma framgår af föreställningen, att »älfbläs» ock kan botas medelst vatten, hvari man blåst med en vanlig pust, ja, till och med genom att man med densamma blåser direkt på utslaget. — Tydligtvis hafva vi här en successiv frigörelse från den ursprungliga proceduren vid smedens bälg.
- ↑ Jfr hvad som sagts om »älfdansen».
