Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Dock lilla lärkan sjöng ändå,
och trötte bonden hörde på.
Hon sjöng, och bonden plöjde tegen:
och mindre tunga blefvo stegen.
För hvarje liten mästerdrill
bet mera skarpt hans plöjarbill.
I hoppet såg han skördar gunga
och hörde liestålet sjunga.
Han kände varmt vid lärkans glöd,
att man ej lefver blott af bröd,
att själfva skyn kan mänskan nära,
fast den blott solskensax ses bära.
Och vacker vår i själen kom,
när han till stugan vände om:
på morans mun mer gladt ljöd smällen,
och oxen — fick mer hö den kvällen …
