Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
OXEN OCH LÄRKAN.
NÄR lärkan sina drillar slog,
en oxe, som gick spänd för plog,
hof upp sitt knot i vedermödan.
»Den där gör då ej skäl för födan!
Med allt sitt pip och allt sitt sving
uträttar hon rakt ingenting,
och hur hon må i skyn sig kråma,
kan ju den stackarn ej ens råma.
Bevars, hon plöjer eterns blå,
och silfvertoner lär hon så;
men hvar stod hennes teg väl mogen,
och när såg man dess skörd på logen?
Nej, i det där är ej förnuft!
Allt hennes verk är idel luft
och kan blott andra narrar dåra,
men ej en oxe i hans fåra» …
