Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Då knastrar det plötsligt på stigen,
och slut blir med sång och sving.
På tufvan en skugga faller,
och därur ett lystet ting
sträcks fram, likt ett knippe ormar,
nu kröks det — nu hugger det ock:
och stängel på stängel brister
i skälfvande sippoflock.
Hvad var det? … Och såg det ej solen,
ej sippans förklarade blick?
Och hörde det icke allt jubel,
som från hennes läppar gick?
Förnam det ej fågelhymnen,
förstod det ej bladens sus,
att alla hvarann må älska
i solens grönskande hus?
O, nej! … Det var döft och blindfödt
för allt, som var skönt och skärt;
hvad vänast och värnlösast lyste,
det endast att bryta lärt …
Det var inga huggormständer,
det var inga rofdjursklor.
— Blott lekande människohanden
så grymt öfver tufvan for!
