Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Från skogen stego ångstens frågor.
Dock — den blef tärd af egna lågor.
Om svalka liten blomma bad,
men fick blott — damm på sina blad.
Nog … himmel! Vi din klarhet känna.
Den elden kan oss blott förbränna!
I spegeln af din renhets glans
förvissnar skönsta liljekrans.
Drag täckelset omkring din låga;
ty så blott vi dig möta våga!
Din allmakt bor i strålesvall;
men sök oss mildt i droppars fall!
Du jord och himmel sammanbinder
med stänk på tufva, tår på kinder.
I ljuflig gråt brist ut, brist ut,
och gör på dödens torka slut!
O, himmel! Ingen glöd du målar
så skönt, som regnbågsbryggan strålar …
Si, hjärtat bidar på dess höjd
få offra dig sin stilla fröjd.
