Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Se blott trängseln på hvar fläck!
Hör hvad kif och rop,
där man kappas att i säck
samla löfven hop.
Sen det ängsligt bär åstad,
och till senan natt
smeker man hvart skrumpet blad
som sin högsta skatt,
märker ej dess arma glans,
ej dess bittra gift,
mister, dårad, vett och sans,
glömmer hem och grift …
O, att jättestorm må gny!
Upp, du världstornad!
Upp att feja grenen ny
från hvart visset blad!
Sista löf ur kronan rif!
Och till dvala bjud!
Och åt nakna trädet gif
is och snö som skrud!
