Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
GAMLA JULGRAN.
JA, slut se’n Knut är det nu med jul
och alla glammande dagar!
Ej kvar jag har af min prakt en smul,
dock ej mitt öde jag klagar.
Hit ut i drifvan jag vroks ur huset,
men drömmer än om det granna ljuset
och barnets blick.
Min släkt står kvar i sin stolta skog.
Och ännu minnes jag knoten,
när jag en morgon ifrån dem drog
och lät mig huggas från roten.
En hvar då skrek vid min kullerbytta:
»Se där en till, som ej blir till nytta!
Fy, sådan skam!»
