Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
När i graf du går till sängs,
kammardörrn för sekler stängs,
kistans bädd sin fasa sprider,
själen dröjer — drömmer — kvider.
Ner i grafvens djupa gömma —
mörkrets svartaste mystär —
skall i dvala själen drömma,
till dess hjärnan rämnar sär.
Dock den vakna kan i ve,
att med brustna ögon se …
O, allt kval på jorderunden
svinner mot den marterstunden!
Bort från mullens mörka sköte!
Fram till eldens ljusa famn!
Där du slipper hålla möte
med en fasa utan namn.
Där på snabba ögonblick
sista bandet falla fick.
Och af lågan friad vorden,
själen höjdes hän från jorden …
Vill du våld på döda bära
sänk dem då i griften ned!
