Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Där du reder dina kära
bojans ro och ångstens fred.
Väl må ögat ej bli torrt,
där de dina multna bort!
Skräck ur kullen månde strömma,
där de halfmedvetna drömma!
Mänskobarm, af hoppet gäckad,
med i vanmakt stelnadt blod:
denna kropp — fast syndbefläckad —
är för maskar dock för god.
Smärtans bo för heligt är
att i mörker naggas sär.
Det må störta med detsamma
för en mäktig ljusets flamma!
Ej prelaten får mig viga
till en neslig sömn i dyn.
Nej, på flammor vill jag stiga
likt Elias upp mot skyn!
Eld, du var mitt hela lif,
min befriare ock blif!
Dig mitt stoft jag öfverlåter,
tills en gång jag vänder åter.
