— 96 —
kamrater; men det blef så kort, så illa skrifvet, så litet intressant, att man knapt gaf akt derpå. Namnet Wentworth frapperade straxt mistriss Musgrove, för den gemenskap det hade med minnet af hennes son, och uppväckte hos henne en långt lifligare smärta än i det ögonblick, då man tillkännagaf hans död, emedan hans fel nu voro förgätne, och att innehållet af hans sista bref, rörde henne mycket. Hon föreställde sig att, om han fått lefva, hade hans kaptens inflytande på honom kunnat verka till hans förbättring. Denna hogkomst upprörde äfven hennes man, ehuru mindre häftigt, och när de anländt till hyddan, kunde de icke tala om något annat, än den stackars Rickard och kapten Wentworth; det är sant att deras döttrars musik, lik Orphei lyra, skingrade snart deras bedröfvelse, och återkallade dem till de vanliga nöjena under deras glada sammanvaro, liksom den stackars Richard och kapten Wentworth aldrig funnits.
Alice kunde ej säga detsamma; detta namn, som beständigt upprepades, äfvensom hans beröm, påminte henne å nyo allt för lifligt den tid som försvunnit, för att något skulle kunna distrahera henne. Fröknarne Musgrove gåfvo sig ingen ro, förr än de hunnit erinra sig, att han redan en gång
