— 97 —
hade varit vid Sommersetshire, och de kallade nu Alices minne till hjelp. ”Mins ni det icke miss Alice? Han var hos sin bror kyrkoherden i Monkford (det var en rätt vacker ung karl); det är väl sju eller åtta år sedan.” Ack! dessa omständigheter stodo alltför mycket närvarande för hennes tankar, och denna pröfning öfvertygade henne, att hennes känslor voro ännu desamma som förr. Hon bjöd emellertid till att beherrska sig och att dölja sin ovilkorliga rörelse; som han nu väntades till byn, och hon icke kunde undvika att träffa honom, så måste hon väl vänja sig vid den tankan, och bjuda till att vara, eller åtminstone synas vara liknöjd. I följd af den lifliga tacksamhet för den godhet han visat deras stackars Richard, voro de gamle Musgroves likaså angelägne, som deras döttrar, att göra hans bekantskap. ”Ack, hvad jag har mycket att fråga honom angående min son! sade den goda modren; jag är öfvertygad, att han var rätt nöjd med honom. Miss Alice, ni som har så mycket förstånd, ni skall hjelpa mig att tacka honom; vi skole bjuda honom till oss, så snart vi fått veta hans ankomst.” Alice qväfde en suck, och svarade artigt; men denna afton lade grunden till de bittra känslor hon framdeles skulle få erfara.
