— 111 —
uppstego i Alices hjerta, då det ögonblick nalkades, som hon både fruktade och önskade; det som styrkte hennes mod var, att det snart skulle gå förbi. Väntningstiden och sjelfva visiten upptogo också verkligen icke mer sin fem minuter: systrarna Musgrove stego in med deras kavaljer; Alices blickar mötte Fredriks, en otvungen helsning var det enda som visade, att de kände igen hvarandra; Alice hörde hans röst, det var densamma som fordom fängslade hennes hjerta, och som ännu fängslade det: hon igenkände hos Wentworth samma ton, samma sätt att vara. Han talade med Maria, underrättade sig med deltagande om den sjuke; Alice höll honom räkning derföre, som om han hade sagt henne de artigaste saker; sedan talade han med fröknarna Musgrove i den skämtsamma ton, som alltid bevisar ett fritt sinne. För hela verldens goda, hade Alice icke kunnat säga ett enda ord; hon hörde icke en gång redigt det som sades omkring henne; hon tyckte att rummet var fullt af folk, hon hörde tusende orediga röster; men några ögonblick senare, var det blott den stackars Alice i en ödemark. Hennes svåger kom till fönstret med sina hundar, han drog kapten med sig; Maria och hennes svägerskor gjorde dem sällskap till slutet af byn. Alice satte sig bedröfvad till bordet, men frukosterade icke mera. Maria kom tillbaka, talade
