— 113 —
bruten, hvartill hon sjelf hade uppmanat för Fredriks egen skull. Vore det icke en galenskap att låta hänföra sig af en känsla som endast tillåtes kärleken, och ändock icke qvinnan, om ej denna kärlek besvaras? Bör en så lång mellantid icke hafva bannlyst Wentworth ur hennes hjerta, liksom den bannlyst henne ur hans? Är det icke naturligt? Bör det icke så vara? Denna mellantid, som utgjorde en tredjedel af hennes lefnad, har den icke förändrat allt i hennes fysiska och moraliska tillvarelse? Är hon väl ännu den unga, lifliga Alice, som, under den första känslans inflytande, utgöt öfver henne, öfver honom, öfver allt hvad som omgaf dem, en magisk förtjusning? Har intet tidens jernhand för alltid utplånat dessa ungdomens och kärlekens intryck?
Men ack! oaktadt dessa vackra förnuftsslut, kände Alice ännu djupt i sitt hjerta att åtta år försvinna allt för hastigt; men han — denne Fredrik, som var så öm, så passionerad, hvad känner han? Hvarföre undviker han alltid Alice? Hvarföre talar han ej med henne som med Maria, som med flickorna Musgrove? Är hon då olik dem? Denna tanke upplifvar henne ett ögonblick; men straxt derefter tadlar hon sig sjelf, för en sådan fråga: icke dess mindre lifvas hennes förhoppningar å nyo; men snart nog, tages hon ur sin ljufva villa.
