— 114 —
Maria, Henriette och Lovisa återkommo från deras promenad; de hade hört hundarne, och äfven haft ett möte med jägarne. Kapten hade talt med dem en stund. ”Vet du väl, Alice, sade Maria, att han är föga artig emot dig, ehuru han visar mig så mycken uppmärksamhet? Henriette frågade honom huru han fann dig: Så förändrad, att jag knapt kände igen henne, svarade han.” Maria hade hvarken grannlagenhet eller känsla, hon sade ut hvad som kom för henne, och anade icke att hon sårade både deras känsla och deras egenkärlek, som hon tilltalade. Så förändrad att icke vara igenkänd af honom, som så mycket hade älskat henne! Alice kände i tysthet denna djupa förödmjukelse; det var utan tvifvel ganska sant, och hon var skyldig det åt rättvisan, och hon kunde icke säga detsamma om Fredrik, som nu såg mycket bättre ut, än innan deras förbindelse bröts; det hade öfverraskat henne. Åren, som härjat hennes liflighet och ungdom, hade åt Fredrik gifvit mer säkerhet, någon ting mer bestämdt och manligt, och hade icke förändradt något af hans personliga företräden: det var samma eldiga blick, samma elfenbenshvita tänder, samma friska utseende. Hon hade återsett Fredrik Wentworth, och han hade icke återfunnit Alice Elliot; men det var olyckligtvis ett motsatt förhållande med känslorna, och det borde så vara. Så förändrad, att han
