— 116 —
honom den svaghet i karakteren, som hon hade visat vid deras skiljsmässa; hon försmådde honom, öfvergaf honom för att göra tyranniska slägtingar och en fördomsfull vän till viljes, som öfvertalat henne att så handla; hon gaf efter för deras talesätt, som stridde emot hennes eget, emot hedrens och kärlekens röst, då hon en gång hade skänkt honom sitt hjerta, och lofvat honom sin hand: denna svaghet eller fruktan var så stridande emot Fredrik Wentworths fasta, öppna och bestämda karakter, att han beslöt att glömma henne, och det hade lyckats honom. Han tänkte att gifta sig; han var rik, oberoende; han landsteg åter med full föresats att icke gå ut mer, utan bosätta sig så snart han träffade ett fruntimmer värdig sitt val. Han sökte henne, och kände sig nu i den författning att blifva älskare och man. Han hade ett hjerta att tillbjuda en af Fröknarna Masgrove, eller någon annan ung person, om de ville göra sig mödan att eröfra det (Alice Elliot endast undantagen.) Som svar på sin systers, Fru Sophia Crofts förmodan och frågor, sade han:
”Ja, Sophie, jag erkänner mig vara alldeles färdig att begå en galenskap: ett fruntimmer som ser temligen bra ut, är emellan femton och trettio år, kan, om hon vill det, få uti mig en make; litet
