— 117 —
skönhet, glädtighet, älskvärdhet, smak, några artiga utlåtelser öfver sjöväsendet — och jag är en förlorad karl; är detta icke nog för en sjöman, som icke varit tillräckligt i fruntimmers-sällskap, för att hafva lärt sig vara grannlaga, kinkig, noggrann.” Så talade han just för att blifva motsagd; hans snillrika blick, allt hvad han sade, hans ton, hans manér bevisade, att han hade rättighet att vara det? Alice Elliot var ej långt ifrån hans tankar, då han alfvarsammare målade den qvinna han ville hafva till hustru: ”Jag ville, sade han då, under en behaglig yta, utan alltför mycken skönhet, som alltid gör qvinnan fåfäng och behagsjuk, finna ett älskvärdt och odladt förstånd, som ej bortskymmes af pedanteri. Jag söker denna saktmodighet, som gör det husliga lifvet så angenämt, men jag fördrager icke en svag karakter, som lätt böjer sig för de intryck, hvilka den ej har kraft att bestrida. Sådana äro de egenskaper jag önskar finna hos en hustru, hvilka jag till och med skulle fordra af henne, om jag vore rätt klok; men jag låter pruta litet med mig. Skulle jag gifta mig som en narr, så vore jag en större narr än andra; ty få karlar har väl tänkt så mycket i detta ämne som jag.
