— 119 —
som jag kom öfver till detta land; det var året .6.. som jag beslöt att antingen låta döda mig eller blifva rik &c. Årtalet .6.., så djupt inprägladt i Alices minne, syntes icke vara det mindre i Wentworths, det tycktes då vara en öfverensstämmelse i deras tankar och minnen, men icke i deras känslor. Wentworth talade om det årtalet, som om hvarje annat, med likgiltighet och glädtighet; Alice åter kunde icke höra det nämnas utan hjertklappning och en qväfd suck. De hade icke med hvarandra något vidare samtal eller umgänge än höfligheten fordrade: Fordom allt för hvarandra, nu intet. Hon påminte sig den tid, då de tillsammans äfven i en talrik folksamling, ogerna upphörde att tala med hvarandra: och nu, då de hvarken sökte eller undveko hvarandra, voro de endast ett föremål för hvarandras kalla höflighets-betygelser. — Amiral Crofts och hans Sophies husliga lycka kunde endast gifva begrepp om den känsla, som förr hade förenat henne med Fredrik; att med lika förtroende, lika tycken, lika tankar, lika tillgifvenhet för hvarandra, nu se och bemöta hvarandra som fremmande, ja, nästan med ändå mindre välvilja; ty de kunde icke närma sig hvarandra genom vänskapens ljufva förbindelse. Det var en beständig olikhet emellan förr och nu, som gjorde det närvarande ganska smärtande för Alice.
