ÅTTONDE KAPITLET.
Från den tiden var Kapten Wentworth och Alice dagligen tillsammans; de spisade middag hos Herr Musgrove: lilla Calles helsa förbättrades med hvarje dag, och tjente icke mer hans faster till undflykt att draga sig undan sällskapslifvet; denna middag efterföljdes af många andra, och man råkades ofta. Kunde väl deras gamla känslor, denna böjelse som fordom var för dem så liflig och öm, nu vara alldeles glömda? Nej, icke å Alices sida, hon till och med erinrade sig hvartenda Wentworths ord. Dessa minnen som hon, sedan Fredriks afresa ålagt sig att qväfva, voro nu till den grad återväckte, att hon lätteligen kunnat upprepa Wentworths egna ord; nämna stället, dagen, timman då de yttrades. Kapten tycktes icke ihågkomma något; det hände ofta under deras vanliga samtal, att han anförde något från samma årtal som deras förbindelse blifvit knuten, eller omständigheter som hade gemenskap med detsamma, med en ton och ett utseende som bevisade ett fullkomligt fritt hjerta, under det att Alices slog våldsamt, när hon hörde nämnas den tid då deras förbindelse började eller slutade. Det var år .6.. som jag åter begaf mig ut till sjös, sade han då de första gången voro tillsammans; det var året .6..
