— 121 —
som äfven lefde på ett skepp, om himmelen hade bevarat honom, så vore han nu här med oss och kapten, och skulle berätta oss sina resor. Henriette, mitt barn, gå och sök rätt på sjökalendern, vi skole se efter hvad skeppet hette som din stackars bror var uppå.” Henriette bar fram boken, och satte sig bredvid sin syster för att bläddra uti den: kapten intresserade dem mycket mer än deras bror Richard. ”Kapten, huru hette det första skepp hvarpå ni var befälhafvare?” l’Aspie! Låtom oss söka l’Aspie.
Ni finner det icke, sade Wentworth; det är längesedan söndersplittradt; jag var den sista som förde det; knapt kunde det då göra tjenst ett par år, det bjöd hafvet farväl på en resa till Vestindien, då jag hade den hedern att beledsaga dess gamla skrof, som var till hälften uppruttit.
— Hvad säger du der om l’Aspie! sade Amiralen; unge man, det var den bästa och skönaste fregatt; den hade icke sin like; och då du hade fått öfverbefälet, så gammal den än var, gjorde tjugu officerare anspråk derpå, och du var ganska lycklig att så ung få föra det gamla skrofvet.
