— 122 —
— Jag kände hela min lycka, Amiral, var försäkrad derom, sade Kapten alfvarsamt; jag var så nöjd som det är möjligt att vara: det var en stor affär för mig den tiden! jag brann af begär att blifva använd och att få återvända till sjös.
— Jag förstår. Hvad uträttar väl en ungkarl till lands? ingenting godt, så framt han icke har en hustru, och man måste hafva penningar, om man skall kunna gifta sig; nu då du har det ena, hoppas jag att du tänker på det andra; en karl utan hustru är — tro mig — som ett skepp utan styre.”
Kapten syntes vara litet förlägen; han svarade intet i men straxt efter satte han sig emellan Henriette och Lovisa, och återvann hela sin glädtighet. — ”Men Kapten, sade Lovisa till honom, blef ni ej mycket förargad, då ni tog befälet öfver l’Aspie, och såg att de icke gifvit er annat än ett gammalt fartyg?
— Jag kände det förut; svarade han leende, och oaktadt dess ålder, tyckte jag likväl om det. Jag hade kunnat resa omkring verlden med den kära fregatten, den tillförde mig lycka: Jag hade icke två dagars storm under det jag förde den; vi hade gjort temligen goda byten tillsammans. Då jag kom
